För varje barn som finns, finns även en vuxen med ansvar.
Jag vill bli barn igen, leva som om ansvar och måsten inte fanns, som att allt man behöver är en självklarhet.
Det är sån skillnad på nu, och då. Innan allt förstördes fanns det en familj, som gjorde saker tillsammans, som brydde sig om varandra och inte snackade en jävla massa skit.
Jag förstår nu varför det förstördes, och när det hände. Men jag märkte det inte då, jag hoppades att det skulle vara bra, att det inte var några problem, och jag levde efter det.
Jag kanske levde i en dröm?
Jag hatar ansvar, jag hatar att jag inte längre är 8 år, och att mitt största problem inte är att jag inte kan stava ordentligt.
Nu har kan jag stava, nu kan jag räkna, nu kan jag engelska, men inte fan är det bättre nu än då.
Jag önskar att den där lilla biten, som verkligen förstörde allt, inte hade dykt upp. Att det bara hade varit ett hopp för alla att dne skulle göra det, men att det hade stannat där. Är det någonting jag skulle göra ogjort, så är det just det. För ingenting har skadat den här familjen så mycket som den har gjort, ingenting har skadat små barn som den har gjort. Ingenting har skadat mig som den har gjort.
Så, varför kan man inte få göra saker på prov, och sen göra om dom saker man är missnöjd med?
Tänk vad underbart det skulle vara. Tänk vad annorlunda allt skulle bli. Tänk vad nöjda alla skulle vara.
Jag tänker för mycket.
Det är sån skillnad på nu, och då. Innan allt förstördes fanns det en familj, som gjorde saker tillsammans, som brydde sig om varandra och inte snackade en jävla massa skit.
Jag förstår nu varför det förstördes, och när det hände. Men jag märkte det inte då, jag hoppades att det skulle vara bra, att det inte var några problem, och jag levde efter det.
Jag kanske levde i en dröm?
Jag hatar ansvar, jag hatar att jag inte längre är 8 år, och att mitt största problem inte är att jag inte kan stava ordentligt.
Nu har kan jag stava, nu kan jag räkna, nu kan jag engelska, men inte fan är det bättre nu än då.
Jag önskar att den där lilla biten, som verkligen förstörde allt, inte hade dykt upp. Att det bara hade varit ett hopp för alla att dne skulle göra det, men att det hade stannat där. Är det någonting jag skulle göra ogjort, så är det just det. För ingenting har skadat den här familjen så mycket som den har gjort, ingenting har skadat små barn som den har gjort. Ingenting har skadat mig som den har gjort.
Så, varför kan man inte få göra saker på prov, och sen göra om dom saker man är missnöjd med?
Tänk vad underbart det skulle vara. Tänk vad annorlunda allt skulle bli. Tänk vad nöjda alla skulle vara.
Jag tänker för mycket.
Åsikter
Trackback
